Sixten vårfin

I dag var jag och Philip inte själva i bilen till Värnamo.
Medresenär var även vår katt Sixten som underhöll oss med sitt
jamande och bölandes i tre mil.
Vi njöt lika lite av resan som Sixten.
Jag får migrän, jag får migrän, sa Philip.

Det är dags för vår Katt att bli påskfin.
Det har blivit ett måste att åka in och raka bort alla tovor på magen en gång per år, och det brukar vara lagom vi denna tiden.
Han sövs ner och sedan klipps, vaccineras, tandsten och öronskabb kollas.
Vi kan dessvärre inte klippa honom själva, då riskerar man att få åka in till akuten.
Han är nämligen lite aggressiv, (eller kittlig, jag vet inte vilket ) när man kommer nära magen.

Men det var ingen hit att få in honom i buren i dag på morgonen.
Han stretade emot med alla fyra ben, och jag var genomsvettig, och kanske en aningens rädd också - för att lejonet skulle klösa mig.
Han väger ändå 7 kg.
Jag försökte nog fem gånger, jag kände mig stressad samtidigt, eftersom klockan stod ju inte still, liksom.
Ingen hjälp fick jag av Philip heller, som stod och tittade på med händerna i byxfickorna, och tyckte synd om Sixten.

Jag fick skrika på Ludvig som låg och sov uppe:
- LUUUUDVIG, kan du komma ner? Vi behöver hjälp här nere.
- Ja, det hör jag väl!
- Kommer du ?
- NÄÄÄÄ, det får ni klara av, är ni så korkade att ni inte ens få in en katt i en bur, så får ni skylla er själva.

Adrenalinet nästan på topp.

-JAG STÄNGER AV DIG IFRÅN DATAN!!!!

Han kommer nerhasandes från trappen.

Han försöker få in Sixten, men han spretar, rivs och klöses åt alla håll.
Det går inget vidare.
Ludvig muttlar och svär, går och hämtar en handduk.
Virar in Sixten i handduken och trycker in honom,
slår igen buren med både halva handduken och svansen utanför.
BONK!
-Det var väl inte så förbannat svårt? sa Ludvig
- Lätt för dig att säga, du använde ju handduk.
Vi rusar i väg.
Det var vår underbara morgon.