Lutfisk

En av mina favoriträtter är mammas lagade lutfisk.
Lutfisk med vit sås och en klick smör och vitpeppar.
Mums!
När jag bodde hemma och det lagades lutfisk åt jag två rejäla portioner,
efter det så blev jag så mätt att jag var tvungen att gå och lägga mig.

För någon vecka sedan var det extra-pris på lutfisk för 19,90 kr/kg (ordinarie pris 69,90) på ICA Matjätten i Värnamo.
Benny följde snällt med upp på lunchrasten för att köpa hans ranson också, man fick bara köpa 2 paket/person.
Anledningen till att det var så billigt var att det var kort datum.
Men det går bra att frysa ner, sa personalen.

Jag tyckte att det luktade lite unket, men det brukar ju lutfisk göra, så jag tänkte inte så mycket mer på det.
Hem med fisken och ner i frysen.
Jag var nöjd över att ha kommit åt 3 paket så billigt. (Det andra paketet fick Ulrika på jobbet, som även hon är lutfisk-fantast)
Varje gång jag var nere i frysboxen, väcktes jag av den obehagliga odören från lutfisken, och slog snabbt igen boxen.

Den frusna lutfisken transporterades vidare ner till Mor & far efter några dagar,
det var ju där den skulle tillredas, och där har den legat några dagar nu,
och förpestat tillvaron för mammas goda kakor.

Mamma ringde till mig på jobbet och var upprörd över lutfiskarna.
I dag skulle det nämligen tillredas lutfisk.
-Det går INTE att äta detta, Jessica!
Dom är HELT gråa och försurade. Och det luktar i hela huset.
Jag fick ta fram pappas parfym och spruta runt.
Nu får du ringa upp till affären, skriv en insändare i tidningen också!
Sälja sur fisk till extra pris och sedan säga att det går att frysa ner!
Jag har aldrig hört på maken!
Samtidigt hör jag pappa i bakgrunden:
-Åh! Fy fan vad det stinker här, det stinker i hela huset!

Lite av upprördheten fördes över på mig, som hade sett fram emot denna delikata rätt.
Efter jobbet tog jag den vinröda faran och åkte upp till affären.
Ulrika hade också fått slänga sitt paket.
Pengar tillbaka, of course.