Soraya M

Såg en ruggig film igår, en film som sätter sig i huvudet, och som man går och funderar på.
En film som berör.
En scen snabbspolade jag förbi, inte bara för att jag var arg, utan även för att den var otäck.
Det var när hennes egna söner tvingades att kasta de första stenarna, mot döden – mot sin oskyldiga mor.

Handling;
"I grunden är denna film ett mänskligt drama fylld av spänning, fara och hopp - men den är också en sann historia som jag starkt kände måste berättas, en historia hela världen måste få höra talas om."
Regissör Cyrus Nowrasteh

Året är 1986.
En krigskorrespondent (Caviezel) får motorstopp i en avlägsen liten by i Iran.
Medan han är strandad, tar en lokal kvinna chansen att dela med sig av en hemlighet som byborna gör allt för att tysta ned.
Så börjar berättelsen om vad som hände med Soraya M, en kvinna vars arrangerade äktenskap med en tyrannisk man, fick ett tragiskt slut när hon blev oskyldigt anklagad för otrohet och brutalt straffad av alla i det lilla samhället.
Det händer varje dag.
Någon bryter tystnaden.
Någon står upp mot orättvisan och riskerar sitt liv genom att berätta en historia som världen måste få höra för en journalist.
Få av dessa berättelser når dock ett så kraftfullt media som den vita duken.
"Soraya M" är en historia om hur förtryck och hot kan förvandla människor till brottslingar och förvandla enstaka till modiga hjältar som riskerar allt för att bringa hopp till andra.

Hennes man hade hittat en 14-årig flicka som han ville gifta sig med, det passade tydligen inte in i religionen att ha två fruar (inte i denna byn i alla fall, och inte denna gången).
Så det skulle vara mycket smidigare att anklaga sin fru för otrohet, än att byns medlemmar går och anklagar mannen för att vanhedrat Gud och byns församling, genom att ha två fruar.

Är dom så på:et så dom inte klarar sig med en fru, så får dom la gå och köpa sig en p.rr-tdn och gå och ru..a (sorry om det blev för mycket, mamma), eller kastrera sig - om det hjälper.
Vilket som.
Det sistnämnda hjälper ju i allafall på katt-hanarna.
Dom blir ju lugnare, och går inte så långt från huset, efter det.

I sluttexterna stod det, att det fortfarande är vanligt att kvinnor döms till döden - genom stening – oskyldigt – inte bara i Iran, utan i många andra länder.

Händerna är bakbundna, det grävs en grop, kvinnan ställs i gropen.
Gropen fylls igen, så att inte kvinnan kan röra sig.
Man ser kvinnan från brösten och upp.
Sen börjar det kastas.
En person i taget, dom tar god tid på sig, alltför att lidandet skall bli så plågsamt som möjligt.
Det hurras och applåderas, när dom träffar huvudet.
Fruktansvärt.
Är det INGEN som kan få bukt med den förskräckliga kvinnosynen?
Hur länge skall de Allah-bedjande gubbarna med de svarta ögonen och turban med klänning få hålla på?