Samtal med pappa

Nu börjar jag känna mig lite piggare, men hostan på nätterna envisas.
I natt vid 01,30 tiden tänkte jag att nu måste det väl ändå var den sista hosten, men icke
den fortsatte och fortsatte.
Kanske för att försöka driva ut det onda ur mig.
Pappa var hemma hos sjuklingen häromdagen med lite pizzabullar.
Han fyller 75 år nästa lördag.

-Å snart fyller du år, sa jag.
-Ja, vi skall inte åka någonstans va? Jag har hört talas något om det.
-Jo, det är det tänkt.
-Usch, det vill jag inte. Det kommer inte bli roligt.
-Jo, det kommer det bli.
-Nä, jag vill inte åka någonstans, jag vill vara hemma. Det kommer inte alls bli roligt.
-Jo, det vet jag att du kommer att tycka.
-Är det långt?
-Ja, det är en bit.
-Du kan inte säga vad vi skall åka till?
-Nej tyvärr, det är hemligt än så länge.
-Jaha, ja jag tycker inte det skall bli roligt i alla fall. Bara så att du vet. Jag kommer att sura.
 Skittråkigt kommer det att bli. Skall vi åka allihop?
-Ja, det är tänkt så.
-Nä, jag vill vara hemma. Jag vill inte åka någonstans, jag förstår inte hur dan jag har blivit.
-Det är inget fel i att vara hemmakär, jag vet att du kommer tycka det är roligt när du väl kommer iväg, jag fixar en liten färddryck till dig i bilen. Det är ju bara två nätter.
-Två nätter?? Jag trodde bara att det var en natt.
-Nä, två nätter på ett bra ställe, med god föa i lugn och ro med fru, barn, svågrar, och barnbarn.
Tystnad
-Nja, Jahaja, kanske då, men bara kanske att det blir bra. Men jag tror inte det.