Målet med utflykten var att vi skulle röjja ut lite på vår oisolerade vind, som vi skall ta oss an i vår. Meningen är att vi skall öppna upp för ett sovloft.
Dahn var nöjd med sin prestation i dag, och jag har varit hantlangare, fått ta emot brädor uppifrån och gammal takpapp som har smulat ner hela stugan.
Vi har levt som beduiner, utan el och vatten, vi hade inga hucklor på huvet, men mössor.
Satans kallt, det var så kallt när jag skulle äta den kalla, nästan isfrostiga maten, så droppade det ideligen ner från näsan ner i min fina dyra lax, från Falkenbergs laxrökeri.
Lättade på blåsan gjorde jag två gånger utanför husknuten, eller grannens knut till å med.
Jag hade fullt upp med att kolla och lyssna så ingen skulle komma och gå förbi. Huvvet for som en Uggla fram och tillbaka, vi var nämligen inte ensamma i stugbyn, det var bilar här och där omkring.
Så jag tog en risk, nöden har ju ingen lag.
Det rök från vattenfallet, -7 grader.
Jag hann med att gå en strandpromenad, denna vackra soliga solskens dag.
Men behövde inte armbåga sig fram, men jag var inte själv heller.
Jag gick förbi ett pensionärspar med stavar. Mannen sa att det snart blir vår.
Jag svarade med att -ja, nu ligger vi snart här på playan.
Lite svårt att tänka sig, när man ser dessa bilder jag knäppte på istapparna, att om någon månad ligger man kanske här och njuter av solen.
När jag kom tillbaka tänkte jag att jag skulle städa upp lite och ta fram skyffeln, men den satt fast på toagolvet, det var inte klister utan is, 2 cm tjock is på toagolvet. Tjena, toan hade läckt.
Fram med ishackan.
Sen åkte vi till Faster Majlis och Farbror Göran i Glommen, och värmde oss med kaffe till Dahn och en väldans god irish coffee till mig.
Usch, det var hemskt var jag börjar nysa nu, peppar peppar ta i trä...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar