Hockey i kval.

I dag ska J20 spela sin första kvalmatch på hemmaplan mot Limhamn.
Första matchen i kvalet mot div.1 av totalt 4 matcher. Nästa match spelas hemma på måndag mot Olofström, därefter på onsdag borta mot Olofström, och den sista på lördag i Limhamn.
Det är stort och spännande.
Jag är nervös med fjärilar i magen.

Jag är en jobbig jävel att stå bredvid på matcherna.
Jag hoppar och lever och skriker ibland, fast bara hejjar, jag skriker inga dumma saker, om inte dom andra gör det, tex om domarn inte blåser för utvisning när han borde gjort det.
Då hör man hur det börjar vråla och då klämmer jag i också även om jag inte riktigt vet vad det gäller, förhoppningsvis leder det någon vart. Fördel oss.
Om pappa står bredvid mig, så blänger han på mig och håller för örona, och säger:
-Det är hemskt vad du gapar. Det går inte att stå här, osså lommar han iväg i sina svarta moonboots.

Det tar på krafterna att vara åskådare. Treo och novalucol finns alltid med i väskan.

Om "vi"gör mål, händer det ofta att grannen min får sig en kram, det kan vara någon okänd eller ngn i motståndarlaget, i bland t.o.m en puss på kinden.
Usch vilket beteende. Jag skall skärpa mig, det tänker jag varje gång innan match, men det går liksom inte.
Det är bättre jag sitter för mig själv.

Men i dag skall vi sitta i båset, jag, Philip, Eva G, Janne och Jörgen.
Vi skall vara neutrala.
Vi är tysta och lugna, sansade.
Näe du.
Det skriks och bunkas i bordet så kaffekopparna yr till höger å vänster.
I denna gruppen är jag och Eva G värst. Janne säger ingenting, inte Philip heller.
Jörgen sitter å myser.

Ibland säger Philip till sin mamma, men inte ofta.
Jag kan inte så mycket om hockey, offcide och icing har jag inte helt koll på än efter alla år.
Det händer att jag försöker säga något som ska låta bra.
Men det visar sig vara helt fel.
- Att det där var väl ändå jäkligt oschysst tackling, FY.
- Nääää, den såg HELT ok ut.
- Happ