Äntligen fredag

Denna veckan har varit en seg jobbar vecka.
Trött på morgonen, trött på fikat, trött när man kommer hem, pigg när man borde lägga sig.

Det börjar mörkna tidigt nu, upptäckte jag i går, när jag gick min runda på Grönelund.
20,45 intog jag passet.
Då stod det en bil med två unga, okända, mystiska grabbar och rökade vid spåret. Den ene var tatuerad på hela armen och den andra var klädd i svart. Men dom pratade med varandra som om dom inte kände varann speciellt väl. Det lugnade mig en smula.
Det hör inte till vanligheterna, till vanligheterna hör att jag är helt ensam och inte möter en kotte.
Jag började plötsligt bli lite misstänksam, för jag hade ingen mobil och inga fickor, så nyckeln gömde jag på ett säkert ställe.
Tänk om dom skulle följa efter mig ? Tänk om dom såg var jag gömde nyckeln, och när jag kom tillbaka var bilen borta med min Hemköps kasse med mjölk och kräftor som jag hade varit och handlat.
Nä, det var ingen som följde efter, jag kollade hela tiden.
Om bilen skulle vara borta hade det inte varit hela världen.
Jag såg att det började skymma raskt, och blev orolig för alla björnar som fanns i skogen, speciellt en.
En som iakttog mig med glupsk käft.
Jag började spana in träd som jag kunna klättra upp i.
HerreGud det fanns ju inte ett vetigt träd.
Inte ett enda träd som var något att klättra på!
Alla var kala upp till tio meter.
Hur skulle detta gå? Jag gick ännu fortare.
Jag hade Reine Brynolfsson i näven. En ljudbok med Stieg Larsson, tredje delen ”Luftslottet som sprängdes”, som lyssnas av för andra gången.
Förbannat bra, men jag vågade inte sätta på den, tänk om jag inte hör det otäcka som kommer att hända.
Jag gick och tänkte på att OM jag lyckas att hoppa upp i ett träd, så skulle jag få vänta VÄLDIGT länge där uppe innan någon skulle leta efter mig.
Philip var inte hemma över natten, och Dahn skulle inte sakna mig förrän morgonen därpå, när han inte hittade mig i sängen.
Han skulle leta lite i huset, och plötsligt inse att bilen var borta, och tänka – Oj, har hon åkt så här tidigt till jobbet?
Han skulle ta den andra bilen och komma hem sent på eftermiddagen, passa på att jobba över genom att tänka att: - Ja, Jessica skall ju inte med hem i dag, hon har ju egen bil.
Ludvig skulle definitivt inte sakna sin lilla mamma (även om jag pratade med honom i dag och han sa – puss och hej då, i luren, det var länge sedan.)

Så där uppe i trädet skulle jag få hänga, med en hungrig Björn med sina vassar klor nedanför.
Skulle jag lyckas slumra till en stund på natten, så skulle Björnen skaka så häftigt på trädet att jag skulle få hålla i mig, det värsta jag kunde för att inte trilla ner.

Jag skulle inte upptäckas förrän på eftermiddagen dagen efter, vid ca 17,30 tiden, när de första motionärerna springer förbi i spåret.
Jag skulle få tillbringa över 20 timmar där uppe.
Då skulle jag vara så trött och utmärglad, så jag kraxigt med en låg röst, försöka få fram
– Hjälp mig, hjälp mig.

Se Ni ? jag tog kort på den till och mä.







Det är inte konstigt att jag känner mig trött, som har hängt på en gren hela natten.