Lite solsken i regnet

Det är många strider, och lika mycket hetta av glädje i hemmet nu när tonårshormornena tar plats i kroppen på sonen.
I går hade vi en dust av strid igen, denna gång om money, money, money.
Humöret går upp och ner som en berg - och dalbana.

Jag satt i bilen på vägen hem och undrade hur det skulle vara i dag när jag kom hem?
En klatch i rumpan, med TJEEEENA morsan och ett smajl i hela fejset!
 eller ...
TYYYYYYST, sa jag UUUUUT, sa jag, TJÖÖÖTA, sa jag.
Men det var oroväckande lungt, väldigt stabilt.
Konstigt.
Bad inte om skjuts ner till hockeyn heller.
Märkligt.
Jag tycker om att hänga med honom i bilen ner till träningen, det är nämligen en av de få stunder och tillfällen vi (eller jag) kan prata.
För där kan han inte slänga ut mig, eftersom han kör.

Han frågade Philip istället, om inte han kunde köra.
-Varför frågar du inte mig nu helt plötsligt??
-Nä, jag skall INTE belasta dig med något, mamma.
-Eh, nähä ????? 
Man slutar inte att förvånas här i livet.

Så öppnade jag FACEBOKen och såg detta från honom, tycker jag var fint.
Det finns hopp, det finns det.
Från Son till Mor, mitt hjärta smälte......igen......