Dikt från Johannes Westman

Två som älskar, och vad sen?

Den börjar alltid likadant
rysligt, härligt och spontant.
Röster viskar, läppar ler
Händer smeker, vill ha mer.
Ingenting som säger stopp
Kärleken har tänt ett hopp.

Två som älskar blir lätt en,
kropp mot kropp i skymningen.
Kärlek uttryckt på ett sätt
Ömma kyssar, ljuvligt svett,
värme, närhet, tysta ord.
Lyckan är så gott som gjord.

Men vad blir av de båda sen,
när tiden går mot gryningen?
Då sitter de ju plötsligt där,
svett och läppstift blir misär.
För det som kom och det som gick,
kan en vardag dräpa på ett kick.

Då världen runt omkring en står,
är det endast längtan som består.
Varför inte säga sanningen?
Att Amors pilar träffat en,
Jag antar att allt är upp till mig
att påminna alla, även dig.

Allt de kan, och allt de vill
kan de få, om mer där till
Om de inser allt det där,
Som ofta glöms när man är kär.
Att allt man önskar redan finns,
om man första kyssen minns.

Till min Gudmor/nemesis från din tillgivne Gudson Johannes 090517

*